Sagt och Hjort

Idag är en annan dag i morgon

2009-05-06T09:26:00.001+02:00

Plötsligt slår det mig. Det får heta "idag" men inte "inatt" eller "imorgon". Varför? Nog för att man även kan skriva i dag och därmed vara konsekvent med i natt och i morgon, men varför accepteras idag till skillnad från de andra ihopskrivna formerna?

Frågor frågor och inga svar

Vi gillar inte de... dem... dom.

2009-05-04T15:07:00.003+02:00

På en form av allmän begäran (nåja, en god vän nämnde det) kommer här en kortis om dilemmat med de/dem. Hur att göra, vad blir rätt, varför är det inte enkelt?

Faktum är att det finns en regel som förenklar det hela något enormt. De = Vi och Dem = Oss. Detta har inte jag på något sätt kommit på själv, utan bara fått med mig längs vägen, men den funkar nästan alltid. Det är i princip omöjligt att göra fel på vi/oss, och då är det bara "översätta" till de/dem. Exempel följer nedan:

Vi måste gå till skolan för bussen vägrar stanna för oss.
De måste gå till skolan för bussen vägrar stanna för dem.

Följer man detta lyckas man för det mesta, och skulle det ändå vara oklart kan man alltid luta sig mot formen "dom" som förvisso kanske inte är lika estetiskt tilltalande som de/dem men ändå bidrar med någon slags säker medelväg som aldrig blir fel även om den heller aldrig blir helt rätt.

Fortsätter i samma spår...

2009-04-24T11:13:00.002+02:00

...som texten här under, nämligen i tankar kring en/ett. Dessa är många gånger oerhört enkla och självklara i sitt användande, men kring vissa uttryck strular det. Det som nyss kom över mig (och många gånger dessförinnan) är användandet i samband med CV.

Min tankar lyder som följer:
CV är sprunget ur latinets Curriculum Vitae, ungefärligt översatt till levnadsteckning. När jag berättar om mitt liv blir det ju min levnadsteckning. Min, inte mitt. Ändå känns det på något sätt så fel att säga att man ska "skicka sin CV" eller "skriva ut min CV". Mitt CV känns direkt mer passande. Vad är rätt och varför är det inte självklart?

En fotnot i en/ett-problematiken är min fantastiska mor som ständigt propsar på att det heter ett potatis och ett apelsin. Detta kan väl inte ens med lite god vilja vara sanning?

Första tanken

2009-04-24T10:16:00.003+02:00

Stötte just på ett ganska intressant fenomen. Säkerligen självklart för de mer språkligt begåvade, men en smula förvånande för undertecknad.

Fokus - en eller ett?

Skrev ett stycke innehållande "ditt fokus" varpå Words allvetande mästerhjärna grönmarkerade mig fullständigt. Det ska heta "din fokus". Tydligen. Följaktligen blir det även att någon har EN fokus, icke som jag alltid trott ETT fokus.

Vi sätter vår fokus, det är dags att skaffa en fokus, du borde skräpa din fokus etc etc. Var detta allmän vetskap eller ett lika svart hål i språkrymden hos andra som hos mig?

Nystart!

2009-04-24T10:14:00.003+02:00

Nu har jag funnit något att faktiskt blogga om, så förhoppningsvis kommer jag få tummen ur och faktiskt skriva något nu. Mitt fokus kommer vara på språkliga dilemman som dyker upp allt som dagarna går. Inte så mycket svar som frågor dock, så jag hoppas folk via kommentarer kan hjälpa mig reda ut dessa knipor! Då kör vi...

Film: Narnia - Prins Caspian

2008-07-04T00:15:00.004+02:00

I ett rent infall skriver jag härmed en (eventuellt fortsatt serie) filmrecension(er)

Narnia - Prins Caspian

Jag ska börja den här recensionen med att påpeka mitt jäv - Jag är en sucker för sagor. Alltså kanske det är läge att ta mina kommande ord med en nypa salt, vad vet jag.

Jag är en av de (få?) som uppskattade första Narniafilmen, även om den inte var helt 100%. Förväntningarna på väg till bion var idag följdaktligen höga, men dessa infriades redan i öppningscenen av filmen. Direkt rycks jag med i handlingen, och 2½ timma senare sitter jag och är enormt nöjd med beslutet att ta en torsdagsbio.

Vad som genomsyrar hela filmen är kvalitet - i manus, i skådespelarinsatser, i berättelseteknik och självklart i specialeffekter. Om någon kan förklara för mig hur de har skapat Aslan och fått honom att interagera så verklighetstroget med människorna i filmen så har den personen en vän för livet i mig!

Allt går i ett rasande tempo när de fyra syskonen dras tillbaks till sagovärlden som än en gång står i nöd att få deras hjälp. Detta är en mer vuxen och mörk film, trots att målgruppen halverar min ålder - något som fungerar extremt bra i denna genre. Det finns helt enkelt något för alla, och denna film lyckas med (vad jag anser) det som LOTR inte riktigt klarade, framförallt i Sagan om de två tornen: att hålla humorn på en lagom nivå. Där blev det stundtals smärtsamt när Gimli skulle dra sina oneliners, medan det fungerar mycket bättre här.

Inget negativt då? Jo, självklart. Vissa scener och nyckelhändelser borde få mer tid att mogna, vissa repliker känns lite korthuggna och fokus flyttas lite väl fort ibland. En varning kan också utfärdas för publiken som inte alltid är med på när skratt och andra ljud passar sig att yppa eller inte. På det hela taget är detta dock en mycket gedigen film som lär fängsla dig som gillar genren, och defenitivt kommer finnas i min DVD-samling i framtiden.

4/5 guldstjärnor i pärmkanten

Unik?

2008-04-28T15:59:00.002+02:00

Nytt inlägg skrivet för noll.nu. Gå gärna in och läs, mitt och annat. Det är mycket intressant samlat på ett och samma ställe!

länk

Då vet man det...

2008-04-09T00:11:00.004+02:00

Känns bra att veta inför eventuella extrajobb och praktikperioder i framtiden.

25

Känns också bra att veta vad man lämnar till sina efterlevande...

$5440.00

Testpatrullen testar skateboard

2008-03-26T18:47:00.003+01:00

Som stolt medlem i Jönköping högskolas STVs Testpatrull (enormt konsigt skrivet, jag vet) presenterar jag härmed vår djuplodande journalistik, för denna gång koncertrerad på den ädla sysselsättningen skateboard. Det blev dock något oerhört oädelt i våra händer...

Intro

Inslag

Boktips: Var snäll och köp

2008-03-20T23:21:00.009+01:00

Efter att ha läst om boken "Var snäll och köp" på den eminenta bloggen Please copy me kände jag mig manad att införskaffa och själv bedöma ett exemplar. 170 sidor har nog aldrig förflutit snabbare, och nu på andra sidan boken kan jag inte göra annat än att känna mig nöjd med valet. Det har varit en givande och inspirerande läsning, även om jag inte kan hålla med om allt som står i boken.

Boken är en sorts livsberättelse kring författaren Larz G Lundgrens bananskalsledda väg in i copywritingvärlden där han, från 60-talets kreativa revolution och framåt, skapade sig ett namn och en gedigen portfolio av väl genomförda och uppskattade arbeten. För mig, som i det närmaste är ovetande om vilka branschnamn man bör känna till och vörda, blir detta som en slags människokarta i "who's-who"-landet av reklammän. En smula skrytsamt blir det också i längden, men det är förmodligen herr Jante som gnatar på i bakhuvudet. Det är ju trots allt inte lätt att verka ödmjuk när man är bäst?

I formgivning och sättning finns extremt mycket att önska då boken i sitt nuvarande format ger ett något oseriöst intryck, i alla fall på mig. Brödtexten är satt i en bedrövlig vertikalantivka vilket renderar en 170 sidor lång bröllopsinbjudan, rent visuellt sett. Men åter till innehållet. Den riktiga belöningen, som Mattias Åkerberg också nämner i sitt blogginlägg, är slutdelen av boken. Den dittills uppbyggande transsportsträckan leder då till en slags sammanfattning på varför dagens reklam är uppenbart sämre än den tidigare varit. Det är elva punkter som metodiskt bryter ner en stor del av nutida reklam och pekar ut dess brister. Och mycket av det som skrivs är näst intill generande uppenbart när det väl satts ord på. En bra sammanfattning finns än en gång att läsa i ovan nämnda blogginlägg, men framförallt en aspekt jag inte håller med om tänkte jag belysa själv.

Genomgående i boken, och att döma av Larz egna alster, får jag känslan av att författaren gillar att skriva folk på näsan. Det poängteras att man som copy alltid ska sätta sitt starkaste kort först för att fånga publiken, att det ska vara "pang på rödbetan" (en liknelse som används minst två gånger i boken) och inget annat. Det är bra reklam. Nu må jag ha tolkat detta helt fel, men i mina öron nära nog garanterar detta fullständigt ointressant reklam. Den reklamen jag uppskattar, tar till mig och (tror mig) påverkas av är snarare den som engagerar mig och får mig att söka mer information, än den som säger att produkten som säljs är bäst. Spänning går före fakta i min värld, och hos de flesta jag pratat med om just detta. En annons får för mig gärna vara fullständigt omöjlig att förstå till sista rad är läst, för att då ge så mycket mer. En riktigt saftig payoff helt enkelt! Nog för att det inte får bli för avancerat eller långsökt, men åt andra hållet riskerar det att bli banalt och nedvärderande. I alla fall i mina ögon.

Men å andra sidan, vem är jag att säga emot 40 års branscherfarenhet och en himla massa guldäggsutmärkelser...

Ps. Har någon boken "Guldägg och beska droppar", skriven av Sören Blanking, som de vill bli av med, hör av er. Den verkar intressant. Ds.

FreeRice

2008-02-29T02:22:00.002+01:00

Vore det inte fiffigt med ett sätt att öva upp och utöka sin engelska vokabulär samtidigt som man löser världsproblem? Ofta har jag tänkt tanken, och nu vet jag hur det kan göras! Kika in på FreeRice.com och gör vad du kan! En varning är dock på sin plats: dessa siter är lätt beroendeframkallande för lärdoms- och ordjunkies som undertecknad. Helt plötsligt blir klockan exempelvis halv 3.

Högsta antal inlämnade ris får ett hedersomnämnande i denna blogg!

One does not simply...

2008-02-28T23:21:00.006+01:00

Det här är vad som kan hålla mig vaken en hel natt. Varianterna på den numera något kända Sagan om Ringen-repliken "One does not simply walk into mordor" har fått ett eget liv, och samlas allt eftersom på den smått underbara siten Encyclopedia Dramatica. Att sedan komma på sina egna kan bli något av en livsuppgift.

Annat skoj på samma ämne är [för oss med nürdhumor]

Musikcaféposter

2008-02-28T00:49:00.004+01:00

Det händer att jag sitter sent på kvällen (läs: natten) och pillar runt i hopp om att, i något som liknar panik och småångest, finna en lösning på vad jag nu satt mig för att göra. Resultatet tenderar att bli tämligen spännande, vilket bilden här ovanför också visar. Det är denna natts verk, vilket förmodligen också blir det som skickas iväg för tryck.

Tankarna fick åka runt fritt denna gång, och jag lät bokstäverna prata. Eller skrika. Undrar just hur man blir duktig på typografi?

"Vi behöver hjälp..."

2008-02-27T18:38:00.005+01:00

"Vi behöver två affisher. I ett konstigt format. Som är roliga. Vi har en logga... handritad på papper. Och just det ja... det måste va färdigt måndag morgon."

Också ett ganska speciellt projekt att få en lördag förmiddag. Kanske borde man bli lite bättre på att säga "Nej!", men vad gör man inte för två goda (nåja) klasskamrater? Aldrig det igen blir svaret från och med nu.

Hursomhelst, efter att hjärnan börjat jobba lite och kommit på en kul ide så var det dags att genomföra den också. Ännu en "produktfotografering" ägde rum, och resultatet blev precis som jag tänkt i startskedet. Härligt att man kan ha sån flax lite då och då...

Chokladboll.com

2008-02-21T23:19:00.005+01:00

Det senaste i raden av uppdateringar. Ett skolprojekt skulle göras, med någon form av informationskampanj. Vår grupp valde att lobba för chokladbollens rättmätiga namn och utplånandet av det mer rasbiologiskt klingande ordet. Resultatet kan skådas på chokladboll.com, där även filmen finns länkad.

Jag har ansvarat för någon form av grafisk profil (om än en väldigt fri sådan), att göra affisher och att fotografera all stillbild bland annat. På det hela taget är jag någorlunda nöjd med resultatet, även om det självklart finns saker att göra bättre. Filmen blev i alla fall över förväntan!

Ny hemsida - nytt hopp

2008-02-21T01:49:00.004+01:00

Det var dags för en uppdatering av hemsidan med dess innehåll, och min vana trogen knåpar jag hellre ihop en ny site än att uppdatera den gamla. Det hjälper knappast att den gamla var helt gjord i flash och därmed inget så värst uppdateringsvänlig heller...

Hursomhelst, kommentarer är mer än välkomna. Tänk 4 till 1 ungefär i förhållandet mellan positivt och negativt så ska jag försöka ta det som en man. En oerhört känslig man som aldrig har långt till gråt möjligtvis, men ändå en man.

Förhoppningsvis ska jag bli lite duktigare på att skriva här också, på thä blågg alltså. Det är så svårt att motivera sig bara med vetskapen om att jag alltför sällan har något viktigt nog att säga för att motivera beslagtagandet av dessa binära vänner detta inlägg faktiskt kräver. Men vem vet, ibland händer det.

Bloggning

2007-10-16T11:42:00.001+02:00

På allmän begäran (nåja, en persons önskan i alla fall) kommer här ett icke skolbundet inlägg på min blogg. Jag vill bara passa på att säga att mina tidigare inlägg om facebook egentligen inte heller är skolbundna, utan är sprungna ur egen nyfikenhet. Men i alla fall.

Bloggen är en av världens konstigaste företeelser.
Detta är min fasta tro som inte särskilt lätt kommer rubbas, då jag inte bara tycker det är roligt att argumentera, utan också är ganska envis. Vad menar jag då med detta påstående? Jo, i princip alla bloggar är - i mina ögon - tillkomna genom ett oerhört egoistiskt och gravt felaktigt antagande.

Lisa, 16 år, tror på allvar att jag inte bara är intresserad av hennes privatliv och observationer kring sin väns leggings, utan till och med beredd att läsa om det på (i allmänhet) undermålig svenska. Detsamma gäller Niklas teknikblogg och Britt-Majas bulldegsblogg.

Detta är så egocentriskt, narcissistiskt och osvenskt som det bara kan bli. "Folk är nog jätteintresserade vad jag har att säga, alltså skriver jag det där alla kan se det." Liknande resonemang som kan antas att klottraren på tågstationen för med sig själv. Nu skriker många "stopp och belägg" och kommer med sitt absolut starkaste motargument. "Jag skriver bara för min egen del, för att skriva av mig!" I sann Penn&Teller-anda replikerar jag med Bullshit!

Om folk skulle vara intresserade att skriva om sitt liv i korta former för sin egen del (tidigare i människans historia kallat "dagbok", googla det vettja) så finns det otroligt mycket enklare sätt än att behöva leta sig fram till en bloggsida och där skriva sina tankar i någon slags neandertalarredigerare. Sen vet jag inte ens om jag behöver nämna nackdelarna med att faktiskt göra ens privata tankar publika? Två scenarion finns: antingen censurerar man sig själv (troligt), eller så blottar man sig fullständigt för alla som läser (mindre troligt, om än inte helt sällsynt).

Som en avslutning vill jag bara påpeka den uppenbara problematiken i detta inlägg. Jag blir ju, i och med denna text, en av de egoister som faktiskt tror att någon är intresserad av min åsikt och till och med orkar läsa den här texten. Läses den inte av någon har den inget värde. Dagens version av trädet i skogens ljudlöshet borde istället heta något i stil med "Om ett blogginlägg skrivs men inte läses av någon, finns det då?"...

The Inmates are running the Asylum

2007-10-15T23:08:00.000+02:00

Yatta! - jag har gjort det!

Äntligen är det färdigt. Jag har besegrat den ondes hantlangare här på jorden och har nu läst ut The Inmates are running the Asylum. Föregående mening ska inte på något sätt uppfattas som ett påstående att Alan Cooper är mörkrets furste, tvärtom. Han är i allra högsta grad en frälsarfigur inom ämnet interaktionsdesign, med målet att göra livet lättare för avrage joe i kriget mot datorn. Men att med så många ord få sagt så oerhört lite är för mig en omöjlighet!

Nu skjuter jag mig själv lite i foten då jag har en personlig fallenhet för att brodera ut och bullshitta iväg i allt jag säger och skriver, men i boken var det på ett annat sätt. Det var först efter kapitel 9 jag genuint uppfattade den som intressant, ty innan dess hade 120 (!) sidor ägnats åt att gång på gång konstatera fakta Cooper tydligt framställde i bokens första kapitel. Enerverande att läsa minst sagt. Men sen tog det fart, och nu är det i alla fall gjort!

Då är det bara den svenska boken kvar, så låt oss hoppas att även den har något fint att erbjuda. Min hjärna är som en svamp, mjuk och seg men också uppsugande.

Och så något för alla entusiaster där ute. Personlig gammal favorit!

Facebook

2007-10-07T15:46:00.000+02:00

Under en av våra första lektioner sa vår lärare, mer eller mindre ordagrant, ”Efter den här kursen ska ni (till exempel) förstå varför människor använder facebook.”. Detta uttalande gjorde mig djupt bekymrad kring min egen intelligens, då jag sedan ett par månader försökt gå till botten i just denna fråga. Varför är det helt plötsligt okej att använda facebook när det aldrig någonsin tidigare varit accepterat med communitys eller SNCs? Svaret står fortfarande att finna. Detta behandlade jag dock i ett tidigare blogginlägg.

I likhet med mig verkar Catlin Drake ha vissa svårigheter i att ringa in vad facebook faktiskt är. Visst nämner hon många gemensamma likheter med andra siter, men missar ändå målet. I mitt tycke finns visserligen MySpaces, Flickrs och Bloggers funktioner inbakade, men de är alla lite sämre än sina original (Jpeg-kompression, bloggfunktion osv). Men detta är kanske ingenting gemene man märker.

Något som från start fascinerat mig med facebooks användare är deras generositet med personliga uppgifter. Inte bara namn, e-post och gatuadress delas glatt ut, utan även telefonnummer. Som Frederic Stutzmans undersökning visar är SNCanvändare i allmänhet måna om sina personuppgifter, samtidigt som misstron till dessa siters beskyddande av desamma är undermålig. Dessa två påståenden verkar ju inte sammanstråla i en försiktighet med vad man som användare väljer att göra tillgängligt, något som annars vore rimligt. Chansar folk bara helt enkelt?

I hopp om någon slags insikt kommer mina undersökningar att fortsätta i detta bottenlösa hål till ämne. Frågan är väl egentligen bara hur länge facebook-trenden, och för den delen SNC-trenden, kommer hålla i sig. Det vill säga; hur lång tid har jag på mig att finna sanningen?

A time of surrender

2007-09-24T17:06:00.000+02:00

Än en gång tvingas jag se mig besegrad av... ja, vad? Allmän opinion kanske. Nu är man bloggare också. Jag trodde inte att dagen skulle komma, men lite övertalning och en obligatorisk skoluppgift senare står jag här. Detta är dock inte den enda av chockar i mitt liv just nu.

För några veckor sedan blev jag medlem på Facebook. Denna fantastiska drog som krymper alla geografiska avstånd förutom de närmast oss. Det är genast lättare att hålla kontakten med sina thailandspolare än att gå och hälsa på vännen som bor 200 meter bort. Visst är det underbart?

Till största grund för mitt förfall (läs inträde i Facebook) ligger en rent ovetenskaplig men högst nyfiken undersökning kring varför det helt plötsligt är okej för vuxna (nåja) människor att engagera tid och känslor i ett community, när det faktiskt aldrig varit det förut. Låt mig utveckla och utöka:
Under den förhållandevis långa tid vi har åtnjutit närvaron av Lunarstorm på vårt världsomspännande nät har det aldrig någonsin varit godkänt och okej att vara medlem, och än mindre en aktiv sådan där. Alla har varit tillåtna att göra ett snedsteg i sina tonår och därefter låta det dö ut, men en vuxen människa skulle aldrig nedlåta sig att finnas där. Vad är då skillnaden?

Ptja. En mer stilren design, ett vuxnare uttryck och en äldre målgrupp till trots kommer jag till slutsatsen - nästan ingenting. Måhända en smidigare funktion för att ladda upp många fotografier. Annars bygger det på, i mitt tycke, exakt samma principer. En webbplats där man till och med kan pokea (från engelskans poke - här i betydelsen att peta) varandra har i alla fall jag svårt att beteckna som särskilt vuxen...

Missförstå mig rätt här nu. Jag förespråkar varken det ena eller det andra. Folk får gärna vara aktiva facebookare, eller lunarstormare, eller varför inte både och? Jag har bara lite svårt att se den så, för andra, uppenbart stora skillnaden. Måhända är jag färgad av vår just avslutade kurs medie- och kommunikationsvetenskapens grunder med dess resonemang kring populärkultur, finkultur och elitistiskt tänkande men alldeles oavsett - Viva la revolucion! Och för er som orkar läsa kan det nog dyka upp mer tankar kring detta allt eftersom tiden och jag med den lider...