Bloggning

På allmän begäran (nåja, en persons önskan i alla fall) kommer här ett icke skolbundet inlägg på min blogg. Jag vill bara passa på att säga att mina tidigare inlägg om facebook egentligen inte heller är skolbundna, utan är sprungna ur egen nyfikenhet. Men i alla fall.

Bloggen är en av världens konstigaste företeelser.
Detta är min fasta tro som inte särskilt lätt kommer rubbas, då jag inte bara tycker det är roligt att argumentera, utan också är ganska envis. Vad menar jag då med detta påstående? Jo, i princip alla bloggar är - i mina ögon - tillkomna genom ett oerhört egoistiskt och gravt felaktigt antagande.

Lisa, 16 år, tror på allvar att jag inte bara är intresserad av hennes privatliv och observationer kring sin väns leggings, utan till och med beredd att läsa om det på (i allmänhet) undermålig svenska. Detsamma gäller Niklas teknikblogg och Britt-Majas bulldegsblogg.

Detta är så egocentriskt, narcissistiskt och osvenskt som det bara kan bli. "Folk är nog jätteintresserade vad jag har att säga, alltså skriver jag det där alla kan se det." Liknande resonemang som kan antas att klottraren på tågstationen för med sig själv. Nu skriker många "stopp och belägg" och kommer med sitt absolut starkaste motargument. "Jag skriver bara för min egen del, för att skriva av mig!" I sann Penn&Teller-anda replikerar jag med Bullshit!

Om folk skulle vara intresserade att skriva om sitt liv i korta former för sin egen del (tidigare i människans historia kallat "dagbok", googla det vettja) så finns det otroligt mycket enklare sätt än att behöva leta sig fram till en bloggsida och där skriva sina tankar i någon slags neandertalarredigerare. Sen vet jag inte ens om jag behöver nämna nackdelarna med att faktiskt göra ens privata tankar publika? Två scenarion finns: antingen censurerar man sig själv (troligt), eller så blottar man sig fullständigt för alla som läser (mindre troligt, om än inte helt sällsynt).

Som en avslutning vill jag bara påpeka den uppenbara problematiken i detta inlägg. Jag blir ju, i och med denna text, en av de egoister som faktiskt tror att någon är intresserad av min åsikt och till och med orkar läsa den här texten. Läses den inte av någon har den inget värde. Dagens version av trädet i skogens ljudlöshet borde istället heta något i stil med "Om ett blogginlägg skrivs men inte läses av någon, finns det då?"...

The Inmates are running the Asylum

Yatta! - jag har gjort det!

Äntligen är det färdigt. Jag har besegrat den ondes hantlangare här på jorden och har nu läst ut The Inmates are running the Asylum. Föregående mening ska inte på något sätt uppfattas som ett påstående att Alan Cooper är mörkrets furste, tvärtom. Han är i allra högsta grad en frälsarfigur inom ämnet interaktionsdesign, med målet att göra livet lättare för avrage joe i kriget mot datorn. Men att med så många ord få sagt så oerhört lite är för mig en omöjlighet!

Nu skjuter jag mig själv lite i foten då jag har en personlig fallenhet för att brodera ut och bullshitta iväg i allt jag säger och skriver, men i boken var det på ett annat sätt. Det var först efter kapitel 9 jag genuint uppfattade den som intressant, ty innan dess hade 120 (!) sidor ägnats åt att gång på gång konstatera fakta Cooper tydligt framställde i bokens första kapitel. Enerverande att läsa minst sagt. Men sen tog det fart, och nu är det i alla fall gjort!

Då är det bara den svenska boken kvar, så låt oss hoppas att även den har något fint att erbjuda. Min hjärna är som en svamp, mjuk och seg men också uppsugande.

Och så något för alla entusiaster där ute. Personlig gammal favorit!

Facebook

Under en av våra första lektioner sa vår lärare, mer eller mindre ordagrant, ”Efter den här kursen ska ni (till exempel) förstå varför människor använder facebook.”. Detta uttalande gjorde mig djupt bekymrad kring min egen intelligens, då jag sedan ett par månader försökt gå till botten i just denna fråga. Varför är det helt plötsligt okej att använda facebook när det aldrig någonsin tidigare varit accepterat med communitys eller SNCs? Svaret står fortfarande att finna. Detta behandlade jag dock i ett tidigare blogginlägg.

I likhet med mig verkar Catlin Drake ha vissa svårigheter i att ringa in vad facebook faktiskt är. Visst nämner hon många gemensamma likheter med andra siter, men missar ändå målet. I mitt tycke finns visserligen MySpaces, Flickrs och Bloggers funktioner inbakade, men de är alla lite sämre än sina original (Jpeg-kompression, bloggfunktion osv). Men detta är kanske ingenting gemene man märker.

Något som från start fascinerat mig med facebooks användare är deras generositet med personliga uppgifter. Inte bara namn, e-post och gatuadress delas glatt ut, utan även telefonnummer. Som Frederic Stutzmans undersökning visar är SNCanvändare i allmänhet måna om sina personuppgifter, samtidigt som misstron till dessa siters beskyddande av desamma är undermålig. Dessa två påståenden verkar ju inte sammanstråla i en försiktighet med vad man som användare väljer att göra tillgängligt, något som annars vore rimligt. Chansar folk bara helt enkelt?

I hopp om någon slags insikt kommer mina undersökningar att fortsätta i detta bottenlösa hål till ämne. Frågan är väl egentligen bara hur länge facebook-trenden, och för den delen SNC-trenden, kommer hålla i sig. Det vill säga; hur lång tid har jag på mig att finna sanningen?