Unik?

Nytt inlägg skrivet för noll.nu. Gå gärna in och läs, mitt och annat. Det är mycket intressant samlat på ett och samma ställe!

länk

Ny hemsida - nytt hopp

Det var dags för en uppdatering av hemsidan med dess innehåll, och min vana trogen knåpar jag hellre ihop en ny site än att uppdatera den gamla. Det hjälper knappast att den gamla var helt gjord i flash och därmed inget så värst uppdateringsvänlig heller...

Hursomhelst, kommentarer är mer än välkomna. Tänk 4 till 1 ungefär i förhållandet mellan positivt och negativt så ska jag försöka ta det som en man. En oerhört känslig man som aldrig har långt till gråt möjligtvis, men ändå en man.

Förhoppningsvis ska jag bli lite duktigare på att skriva här också, på thä blågg alltså. Det är så svårt att motivera sig bara med vetskapen om att jag alltför sällan har något viktigt nog att säga för att motivera beslagtagandet av dessa binära vänner detta inlägg faktiskt kräver. Men vem vet, ibland händer det.

Bloggning

På allmän begäran (nåja, en persons önskan i alla fall) kommer här ett icke skolbundet inlägg på min blogg. Jag vill bara passa på att säga att mina tidigare inlägg om facebook egentligen inte heller är skolbundna, utan är sprungna ur egen nyfikenhet. Men i alla fall.

Bloggen är en av världens konstigaste företeelser.
Detta är min fasta tro som inte särskilt lätt kommer rubbas, då jag inte bara tycker det är roligt att argumentera, utan också är ganska envis. Vad menar jag då med detta påstående? Jo, i princip alla bloggar är - i mina ögon - tillkomna genom ett oerhört egoistiskt och gravt felaktigt antagande.

Lisa, 16 år, tror på allvar att jag inte bara är intresserad av hennes privatliv och observationer kring sin väns leggings, utan till och med beredd att läsa om det på (i allmänhet) undermålig svenska. Detsamma gäller Niklas teknikblogg och Britt-Majas bulldegsblogg.

Detta är så egocentriskt, narcissistiskt och osvenskt som det bara kan bli. "Folk är nog jätteintresserade vad jag har att säga, alltså skriver jag det där alla kan se det." Liknande resonemang som kan antas att klottraren på tågstationen för med sig själv. Nu skriker många "stopp och belägg" och kommer med sitt absolut starkaste motargument. "Jag skriver bara för min egen del, för att skriva av mig!" I sann Penn&Teller-anda replikerar jag med Bullshit!

Om folk skulle vara intresserade att skriva om sitt liv i korta former för sin egen del (tidigare i människans historia kallat "dagbok", googla det vettja) så finns det otroligt mycket enklare sätt än att behöva leta sig fram till en bloggsida och där skriva sina tankar i någon slags neandertalarredigerare. Sen vet jag inte ens om jag behöver nämna nackdelarna med att faktiskt göra ens privata tankar publika? Två scenarion finns: antingen censurerar man sig själv (troligt), eller så blottar man sig fullständigt för alla som läser (mindre troligt, om än inte helt sällsynt).

Som en avslutning vill jag bara påpeka den uppenbara problematiken i detta inlägg. Jag blir ju, i och med denna text, en av de egoister som faktiskt tror att någon är intresserad av min åsikt och till och med orkar läsa den här texten. Läses den inte av någon har den inget värde. Dagens version av trädet i skogens ljudlöshet borde istället heta något i stil med "Om ett blogginlägg skrivs men inte läses av någon, finns det då?"...

A time of surrender

Än en gång tvingas jag se mig besegrad av... ja, vad? Allmän opinion kanske. Nu är man bloggare också. Jag trodde inte att dagen skulle komma, men lite övertalning och en obligatorisk skoluppgift senare står jag här. Detta är dock inte den enda av chockar i mitt liv just nu.

För några veckor sedan blev jag medlem på Facebook. Denna fantastiska drog som krymper alla geografiska avstånd förutom de närmast oss. Det är genast lättare att hålla kontakten med sina thailandspolare än att gå och hälsa på vännen som bor 200 meter bort. Visst är det underbart?

Till största grund för mitt förfall (läs inträde i Facebook) ligger en rent ovetenskaplig men högst nyfiken undersökning kring varför det helt plötsligt är okej för vuxna (nåja) människor att engagera tid och känslor i ett community, när det faktiskt aldrig varit det förut. Låt mig utveckla och utöka:
Under den förhållandevis långa tid vi har åtnjutit närvaron av Lunarstorm på vårt världsomspännande nät har det aldrig någonsin varit godkänt och okej att vara medlem, och än mindre en aktiv sådan där. Alla har varit tillåtna att göra ett snedsteg i sina tonår och därefter låta det dö ut, men en vuxen människa skulle aldrig nedlåta sig att finnas där. Vad är då skillnaden?

Ptja. En mer stilren design, ett vuxnare uttryck och en äldre målgrupp till trots kommer jag till slutsatsen - nästan ingenting. Måhända en smidigare funktion för att ladda upp många fotografier. Annars bygger det på, i mitt tycke, exakt samma principer. En webbplats där man till och med kan pokea (från engelskans poke - här i betydelsen att peta) varandra har i alla fall jag svårt att beteckna som särskilt vuxen...

Missförstå mig rätt här nu. Jag förespråkar varken det ena eller det andra. Folk får gärna vara aktiva facebookare, eller lunarstormare, eller varför inte både och? Jag har bara lite svårt att se den så, för andra, uppenbart stora skillnaden. Måhända är jag färgad av vår just avslutade kurs medie- och kommunikationsvetenskapens grunder med dess resonemang kring populärkultur, finkultur och elitistiskt tänkande men alldeles oavsett - Viva la revolucion! Och för er som orkar läsa kan det nog dyka upp mer tankar kring detta allt eftersom tiden och jag med den lider...