FreeRice

Vore det inte fiffigt med ett sätt att öva upp och utöka sin engelska vokabulär samtidigt som man löser världsproblem? Ofta har jag tänkt tanken, och nu vet jag hur det kan göras! Kika in på FreeRice.com och gör vad du kan! En varning är dock på sin plats: dessa siter är lätt beroendeframkallande för lärdoms- och ordjunkies som undertecknad. Helt plötsligt blir klockan exempelvis halv 3.

Högsta antal inlämnade ris får ett hedersomnämnande i denna blogg!

One does not simply...

Det här är vad som kan hålla mig vaken en hel natt. Varianterna på den numera något kända Sagan om Ringen-repliken "One does not simply walk into mordor" har fått ett eget liv, och samlas allt eftersom på den smått underbara siten Encyclopedia Dramatica. Att sedan komma på sina egna kan bli något av en livsuppgift.

Annat skoj på samma ämne är [för oss med nürdhumor]

Musikcaféposter

Det händer att jag sitter sent på kvällen (läs: natten) och pillar runt i hopp om att, i något som liknar panik och småångest, finna en lösning på vad jag nu satt mig för att göra. Resultatet tenderar att bli tämligen spännande, vilket bilden här ovanför också visar. Det är denna natts verk, vilket förmodligen också blir det som skickas iväg för tryck.

Tankarna fick åka runt fritt denna gång, och jag lät bokstäverna prata. Eller skrika. Undrar just hur man blir duktig på typografi?

"Vi behöver hjälp..."

"Vi behöver två affisher. I ett konstigt format. Som är roliga. Vi har en logga... handritad på papper. Och just det ja... det måste va färdigt måndag morgon."

Också ett ganska speciellt projekt att få en lördag förmiddag. Kanske borde man bli lite bättre på att säga "Nej!", men vad gör man inte för två goda (nåja) klasskamrater? Aldrig det igen blir svaret från och med nu.

Hursomhelst, efter att hjärnan börjat jobba lite och kommit på en kul ide så var det dags att genomföra den också. Ännu en "produktfotografering" ägde rum, och resultatet blev precis som jag tänkt i startskedet. Härligt att man kan ha sån flax lite då och då...

Chokladboll.com

Det senaste i raden av uppdateringar. Ett skolprojekt skulle göras, med någon form av informationskampanj. Vår grupp valde att lobba för chokladbollens rättmätiga namn och utplånandet av det mer rasbiologiskt klingande ordet. Resultatet kan skådas på chokladboll.com, där även filmen finns länkad.

Jag har ansvarat för någon form av grafisk profil (om än en väldigt fri sådan), att göra affisher och att fotografera all stillbild bland annat. På det hela taget är jag någorlunda nöjd med resultatet, även om det självklart finns saker att göra bättre. Filmen blev i alla fall över förväntan!

Ny hemsida - nytt hopp

Det var dags för en uppdatering av hemsidan med dess innehåll, och min vana trogen knåpar jag hellre ihop en ny site än att uppdatera den gamla. Det hjälper knappast att den gamla var helt gjord i flash och därmed inget så värst uppdateringsvänlig heller...

Hursomhelst, kommentarer är mer än välkomna. Tänk 4 till 1 ungefär i förhållandet mellan positivt och negativt så ska jag försöka ta det som en man. En oerhört känslig man som aldrig har långt till gråt möjligtvis, men ändå en man.

Förhoppningsvis ska jag bli lite duktigare på att skriva här också, på thä blågg alltså. Det är så svårt att motivera sig bara med vetskapen om att jag alltför sällan har något viktigt nog att säga för att motivera beslagtagandet av dessa binära vänner detta inlägg faktiskt kräver. Men vem vet, ibland händer det.

Bloggning

På allmän begäran (nåja, en persons önskan i alla fall) kommer här ett icke skolbundet inlägg på min blogg. Jag vill bara passa på att säga att mina tidigare inlägg om facebook egentligen inte heller är skolbundna, utan är sprungna ur egen nyfikenhet. Men i alla fall.

Bloggen är en av världens konstigaste företeelser.
Detta är min fasta tro som inte särskilt lätt kommer rubbas, då jag inte bara tycker det är roligt att argumentera, utan också är ganska envis. Vad menar jag då med detta påstående? Jo, i princip alla bloggar är - i mina ögon - tillkomna genom ett oerhört egoistiskt och gravt felaktigt antagande.

Lisa, 16 år, tror på allvar att jag inte bara är intresserad av hennes privatliv och observationer kring sin väns leggings, utan till och med beredd att läsa om det på (i allmänhet) undermålig svenska. Detsamma gäller Niklas teknikblogg och Britt-Majas bulldegsblogg.

Detta är så egocentriskt, narcissistiskt och osvenskt som det bara kan bli. "Folk är nog jätteintresserade vad jag har att säga, alltså skriver jag det där alla kan se det." Liknande resonemang som kan antas att klottraren på tågstationen för med sig själv. Nu skriker många "stopp och belägg" och kommer med sitt absolut starkaste motargument. "Jag skriver bara för min egen del, för att skriva av mig!" I sann Penn&Teller-anda replikerar jag med Bullshit!

Om folk skulle vara intresserade att skriva om sitt liv i korta former för sin egen del (tidigare i människans historia kallat "dagbok", googla det vettja) så finns det otroligt mycket enklare sätt än att behöva leta sig fram till en bloggsida och där skriva sina tankar i någon slags neandertalarredigerare. Sen vet jag inte ens om jag behöver nämna nackdelarna med att faktiskt göra ens privata tankar publika? Två scenarion finns: antingen censurerar man sig själv (troligt), eller så blottar man sig fullständigt för alla som läser (mindre troligt, om än inte helt sällsynt).

Som en avslutning vill jag bara påpeka den uppenbara problematiken i detta inlägg. Jag blir ju, i och med denna text, en av de egoister som faktiskt tror att någon är intresserad av min åsikt och till och med orkar läsa den här texten. Läses den inte av någon har den inget värde. Dagens version av trädet i skogens ljudlöshet borde istället heta något i stil med "Om ett blogginlägg skrivs men inte läses av någon, finns det då?"...